Jobb utomlands
I skolan talade jag med mina vänner om jobb utomlands och hur en arbetsplats där fungerar. Alla hade vänner som någon gång hade jobbat utomlands och de hade berättat hemska historier.
Jag blev bland annat chockad över att höra att människor blev sparkade för att ha tagit eget initiativ! Helt sjukt! I Sverige är det ju nästan en självklarhet att man gör det, att man visar vad man kan. Det måste väl vara för att det inte är lika hierarkiskt i Sverige än i andra länder.
Efter att ha hört det här började jag bli orolig för mig själv. Hur kommer jag klara mig om jag får praktik utomlands nästa år? Kommer jag få sparken för att jag tar eget initiativ bara för att jag vill hjälpa till?
Är det verkligen så?
Handikapp
Som ni kanske inte vet så är jag dyslektiker, vilket gör att varje dag är en utmaning för mig. Nu när man har gått på universitet, där majoriteten av kurserna har varit på svenska, känner jag att engelskan börjar försämras. Det gör mig orolig för i gymnasiet sa min lärare till mig "du är bättre på engelska än svenska"! Kommer jag klara mig om jag få praktik utomlands? Då är det ju obligatoriskt att kunna engelska ändå, hur ska man annars prata med människor?! Hahaha!
Fast det här kan jag nog lösa och börja läsa engelska böcker, träna upp den igen och bli ännu en gång självsäker i mitt (som min lärare sade) "native language" haha!
Drömmer om drömmar....
Som vanligt, så här sent på kvällen, så gör jag min vanliga filosofering och funderar. Fast idag jag mestadels drömt. Drömt om min framtida tid i Shanghai. Tanken gör mig upprymd, glad och nervös men samtidgt rädd och orolig. Jag är en väldigt social människa, aldrig brist på vänner som vill träffas, festligheter som händer, men jag trivs också med att vara ensam hemma en lördagkväll med popcorn och en dålig actionfilm. Jag trivs med att vara med mig själv. :) Det enda som oroar mig bara är att när jag är där kommer jag att vara ensam....ofta. Jag känner ingen där... Saknaden av familjen, vänner och pojkvännen kommer säkert öka där borta också.
Samtidigt så är det här ändå min dröm och man kan ju alltid skaffa vänner eller hur? Jag kan ju inte vara den enda 20-åring (21-åring år 2012) där? Eller????
So unreal...
Jag kan fortfarande inte tro att jag fick jobbet...helt otroligt! Jag tror att jag är kvar i chocktillstånds-fasen, haha!
Det här är ett steg framåt, mot vad jag vill göra yrkesmässigt. Jag kan inte förstå att jag är på gång, på väg, on the road! Det känns så overkligt. Nu har jag mitt första jobb inom marknadsföring och jag har fått in min "fot" i branschen, vilket gör att jag kommer att få jobb mycket lättare nu. YAI!
Dem här fötterna är på G!
Att leva i nuet
Jag måste lära mig att leva i nuet. Det är egentligen svårare än vad man tror för jag vill göra så mycket saker.
På första plats är ju helt klart att plugga utomlands. Det vore underbart! Jag tittar ganska ofta på olika universitetets hemsidor och youtube:ar dem och det får mig att bara längta ännu mer, INTE BRA! Men jag vill, jag vill, jag vill!!!!!!
Samtidigt kan jag inte leva i framtiden. Jag måste uppskatta det som händer nu för den tiden kommer jag aldrig att få tillbaka! Nej, jag ska lugna ned mig!
Är jag tillräckligt bra?
Ibland försvinner tankarna iväg och jag börjar oroa mig. Är jag tillräckligt duktig, eller kreativ, eller påhittig?
Jag blir extra orolig när jag tittar på reklam på tv och jag kan börja tänka "Skulle jag kunna hitta på något sånt där?" och ofta känns det som om svaret blir nej. Samtidigt kan jag inte tänka så, för det kommer att förstöra mig och sedermera få mig att ge upp, vilket jag INTE ska göra!
Så vad jag måste börja tänka på är inte om jag är tillräckligt bra utan hur jag kan göra så att jag blir tillräckligt bra!
Jag känner att jag kan, YES I CAN!
